Historia

Hem | Om gården | Historia

Genom att flera personer genom tiderna intresserat sig för herrgårdens historia och att de tidiga ägarna sparat räkenskaper och dokument finns mycket dokumentation att läsa i böcker och arkiv.

På Värmlandsarkiv i Karlstad finns 36 hyllmeter arkivhandlingar från Alkvettern, dessutom finns två böcker som beskriver gårdens historia. Redaktören A.G. Pettersson gav ut 1930 skriften “Alkvetterns Säteri” och jägmästaren Stig B. Hegardt, som bodde på herrgården under den tid då skogsbolaget Katrinefors AB ägde gården, har givit ut “Alkvettern ett gammalt gods anor” 1945.

Enligt den på 1700 talet verksamme Värmlandsskildraren Erik Fernow var Alkvettern en av de första platser i Karlskoga där folk slagit ned sina bopålar. Han nedtecknade under sin tid i som präst i Karlskogatrakten, en lite kuslig historia om Alkvettern.

Han skriver: “En gammal berättelse är än idag ibland Almogen, at ibland de förste, som bebodt Carlskoga-orten , varet tvänne Grannar, den ene vid Qväggen eller Stensviken, och den andre vid Alkvättern. Desse nyttjade fiske ihop i den så kallade Tholåsbäcken (nuvarande Tåbäcken), men de förlikades ej, utan den ene satte sig för den andre iförväg i et träd, och, vid det han gick förbi, högg honom til döds. På stället offras ännu idag qvistar på et båhl, och mången räddhågad bär än fasa at gå där förbi, sedan solen är nedgången; ty de frukta för Tholåsgubben (Mannen som blefv dödad skall hafva hetat Thol). Än i dag är på detta stället et ståteligt Mört-fiske, som hörer Bjurkiärns Prest til.”

När kloster och kyrkogods drogs in till kronan vid Gustaf Wasas Västeråsriksdag 1527 blev Alkvettern kronodomän och utarrenderades.

I den äldsta bevarade, jordeboken för Knista socken i Nerike år 1554, står Sven i Alkavettern som en K M:ts landbo, med skyldighet att hålla två årliga och 2 kungshästar.

Omkring år 1556 blev Alkvettern frälsegods vilket innebär att det endast fick ägas av personer av adlig börd. Den första av dessa adliga personer var Anna Clementsdotter Hogensköld, som ägde gården mellan 1556 och 1591. Mellan 1591 och 1596 ägdes gården av Karin Nilsdotter Bielke som också ägde Gelleråsen.

År 1596 övergick ägandet till hennes dotter Brita Eriksdotter Gyllenstjärna som i Bjurtjärn kallades “Jungfru Brita på Pinetorpet” med anledning av att hon bodde på sitt arvegods Pintorp i Sörmland.

Vid Jungfru Britas död 1632, övergick ägandet till hennes farbror landshövding Boo Ribbing på Säby i Visnum.

Om honom skriver Anrep i Sv. Adelns Ättartavlor: “Han skall i barndomen ansetts som vanvettig och en dumble. Vid arvsskiftet efter föräldrarne skiftade därför syskonen mellan sig hela qvarlåtenskapen utom en gammal päls som lemnades åt Bo. Då först började han tala och sade: Gud ger väl päls åt Bo och mera godt därtill. Han beflitade sig sedan om skicklighet och blev en mycket framstående och betrodd man”.

Alkvettern ärvdes 1640 av Bo Ribbings brorsdotter Elisabeth Ribbing, som i sitt första äktenskap varit gift med Karl IX son hertig Carl Filip som givit namn åt Filipstad.

Eliasbeth och Carl Filip fick en dotter, som när hertig Carl Filip dog vid Narva 1622 uppfostrades av farmodern änkedrottning Kristina. Elisabeth gifte några år senare om sig med landshövdingen över Åbo län och Åland Knut Liliehöök.

Under Knut Liliehööks tid som ägare utökades troligen arealen rätt avsevärt bland annat nämns Alkvettern, i ett domboksprotokoll i Karlskoga, som sätesgård med ett antal torp och nybyggen.

Knut Liliehöök ansökte också 1659 att få bygga en hammare vid Knappforsen. Detta tillstyrktes dock inte av Karlskoga tingsrätt.

Knut Liliehööks son Nils överstelöjtnant vid Västgöta kavalleri ärvde gården 1664 men arrenderade redan efter ett år ut den på 40 år till bergsfogden och inspektoren Elias Larsson Linderoth. År 1679 friköpte Linderoth gården efter att ansökt hos Kungl Maj:t eftersom han inte var av adlig börd.

Vid hans död 1691 blev han och hans efterkommande adlade och fisk namnet Linroth. 1768 såldes gården till Emanuel Geijer. Alkvetterns Säteri var nedgånget vid hans tillträde. Då Emanuel var på Loka för att kurera sig träffade han flera gånger Kung Gustav III och”blev befalt spisa vid dess eget höga bord”. Efter avslutad badsejour fick Emanuel en guldklocka och senare även Vasaorden.

1773 adlades Emanuel och antog släktnamnet af Geijerstam. Emanuels son Johan Henrik drev sedan Alkvettern och startar ombyggnaden av huvudbyggnaden 1804-1809 men hamnar i ekonomisk kris, dels för att ombyggnaden kostade pengar men också pga dåliga tider för järnhanteringen. Han tvingades sälja gården till uppkomlingen Nils Mitander. Nils Mitander är en av Alkvetterns märkligaste ägare. Han sägs bl a vara förlaga till Sintram i Gösta

Berlings saga. Nils Mitanders fru Anna Greta beskrivs som vacker och mycket gladlynt, något klen till förståndet, hade lite eller ingen bildning men var en praktiskt duglig människa. Nils Mitander var ett affärsgeni men tyvärr finns många historier om hur han utnyttjade folks godtrogenhet. Efter sin egen förlovning sa han: Gott, gott nu är den affären tillrättad. Men han avgudade sin fru. En av de mer beryktade exemplen på Mitanders affärsmetoder är att han under 1808-1809 års svensk-norska krig smugglade krut i rågsäckar med dubbel botten till norska armen, som betalade bra pga krutbrist. Smugglingen avslöjades och Mitander fick rymma till Norge för att undgå dödsstraff.

När sedan freden kom utfärdades allmän amnesti för alla politiska brott. Mitander fick sin ära återställd genom ett särskilt kungabrev som han alltid sedan bar på sig.

Nils Mitander var galant mot damer. Vid ett tillfälle kom han åkande i sin vagn och mötte sju kvinnor. De drog honom ur vagnen och gav honom stryk. Det var utklädda torpare som gav igen för att Mitander drivit dem från sina torp. Mitander räddades av länsman. Mitanders energi och förmåga i affärrer var omvittnad och han tjänade mycket pengar. Han hade ett valspråk som han levde efter:

”Den har tid för allt som gör allt i rättan tid”

Nils Mitander dog 1841 och Alkvettern drevs sedan av hans barn som ett bolag med varierande framgång. Enligt testamentet fick inte gården styckas upp och delas. 1912 köptes gården av skogs och pappersbolaget Katrinefors AB och sedan 1970-talet ett antal privata personer.